fredag 6 februari 2009

Kolhydrater

Stärkelse

Katten har inget fysiologiskt behov av stärkelse då katten främst utvinner energi från fett och proteiner. Katten har ett flertal fysiologiska anpassningar som återspeglar deras förväntade låga stärkelseintag. För det första saknar katten amylas, det enzym som står för den primära kolhydratspjälkningen, i sin saliv. Katten har även väldigt låg amylasaktivitet i tunntarmen och bukspottkörteln samt låg aktivitet av disackaridaser som spjälkar kolhydrater i tunntarmen.

Detta innebär dock inte att katten inte kan använda stärkelse. Katten är faktiskt väldigt effektiv i att använda enkla sockerarter. Höga halter stärkelse i maten kan dock orsaka diarré eftersom stärkelsen kan börja jäsa i kattens tjocktarm om inte kroppen kan ta hand om den.

Hos de flesta djur är hexokinas (ett konstitutivt enzym) och glukokinas (ett inducerbart enzym) aktiva och svarar för fosforylering och lagring av glukos eller glukosoxidation. Katten skiljer sig på det sätt att den har minimal aktivitet av glukokinas i levern och aktiviteten kan inte anpassas efter kolhydratintaget. Katten har även väldigt låg aktivitet av glykogensyntetas (enzymet ansvarigt för glykogenlagring i levern) vilket innebär att katten inte kan lagra stärkelse som glykogen i levern utan den lagras som fett. Antagligen är skälet till den låga glukokinas- och glykogensyntetasaktiviteten att katten metaboliskt är programmerad till att använda glukogena aminosyror och fett som energikällor, inte stärkelse. Katten har inte heller enzymet fruktokinas i levern och detta medför att katten lätt drabbas av hyperglykemi (högt blodsocker) och syraförgiftning om maten innehåller stora mängder enkla sockerarter.

Hos köttätare är blodglukosnivån konstant (dvs. den fluktuerar inte så mycket) till skillnad från den hos allätare då glukos frigörs i små kontinuerliga strömmar över en längre tidsperiod. Detta pga. den glukogena katabolismen av proteiner. Därför lagras den stärkelse, som inte lagras som glykogen i musklerna eller som inte används som energi, som fett.


Fibrer


Det pratas mycket om fibrer och det råder väl en del tvetydigheter kring om katter behöver fibrer eller om de bara är välgörande. Mina katter får väldigt sällan vegetabilier i sin kost och därmed inga fibrer men de verkar klara sig bra ändå. Vissa katter kan dock må bra av tillskott av fibrer.

Det finns både lösliga och olösliga växtfibrer tex. pektin, hemicellulosa, lignin och oligosakkarider och de olika ämnena har olika egenskaper.

Olösliga fibrer
Olösliga fibrer som cellulosa fyller ut tarmen och hjälper tarmen att fungera normalt, främst genom att reglera tarmrörelse. För mycket fibrer ger dock större mängd avföring samt hämmar absorptionsförmågan av andra näringsämnen. Stor mängd olösliga fibrer kräver även ett ökat vätskeintag eftersom det då krävs mer vätska för att ge avföringen rätt konsistens. Kort sagt kan man säga att lagom med fibrer normaliserar tarmfunktionen. I det vilda får katten i sig väldigt lite olösliga fibrer och den har då inget egentligt behov av dem heller eftersom olösliga delar (päls, klor, tänder och liknande) från bytesdjuren fyller fibrernas funktion.

Lösliga fibrer
Lösliga fibrer (tex. FOS=frukto-oligosakkarider och MOS=mannos-oligosakkarider) är vattenlösliga och spjälkningsbara. Guar kan spjälkas upp till kortkedjiga fettsyror som kan användas som energi i enterocyterna, för att surgöra tarmen eller för att dra till sig vatten via osmos. Jäsning av FOS är välgörande för mag-tarmkanalen då den främjar goda bakterier som bifidus och lactobacillus och hämmar patogena bakteriers utveckling. Källor toll FOS är bla. loppfröskal och cikoria. MOS hämmar också patogena bakteriers utveckling, detta genom att hindra dem från att fästa på tarmens slemhinna. MOS finner man i cellväggen hos jäst.